Så här gick mailväxlingen
17 feb 13:21
Jag: Toppen! Jag hann inte med att svara innan allt var klart! J Jag inser till fullo vilken värdefull roll jag har i detta. :P (not. I-ro-ni!)
17 feb 13:58
Kollega: Man försöker ju hålla tempot uppe under spurtsträckan – och helst undvika att tappa stafettpinnen.
17 feb 13:59
Jag: Men stafett går väl ut på att man ska lämna över pinnen? :P (not. Kollegan håller på med överlämning pga kommande egen pensionering)
17 feb 14:11
Kollegan: Jo – men nu ligger den ju på [ärendenamn], har bara testat att den inte har en ände doppad i kattlådan.
Mitt fel - har alltså råkat förolämpa honom å det grövsta.
Givetvis helt utan avsikt, men det saknar betydelse har jag förstått.
(Ett litet missförstånd rörande vem som har prioritet att parkera på min uppfart. Katten, förstås! Borde vetat bättre som gammal kattägare.)
Det är kusligt, vilken blick en katt kan åstadkomma. Då ska vi ha i åtanke, att det är en norsk skogskatt, som ser ut som världens gulligaste hårboll
– tills man ser blicken.
Det positiva överväger – blicken drabbar uppenbarligen mössen i ännu högre grad.
En sådan här vinter borde jag ha fört en förlorande kamp på vind och i förråd, men bara två små stressade stackare har plockats ur fällorna.
Grannens katt håller mig a jour med hur kul det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar